Naturkunskap sammanfattning 10 sid.

Naturkunskap

 

Olika energiformer:
Elektrisk energi= när elektroner är i rörelse.
Ljudvågor= kan få trumhinnan att vibrera.
Elektromagnetisk strålning= ljus.
Kemiskt bunden energi= finns i sockermolekyler som är bränsle till kroppen. Finns även i ved, kol och olja. De omvandlas till värme vid förbränning.
Kärnenergi= finns i atomkärnor.
Lägesenergi= ex. om en gam lyfter en sten så utförs arbete. Arbetet tillför stenen energi.
Rörelseenergi= I takt med att stenen faller mot marken minskar dess lägesenergi. Stenens kraft ökar och lägesenergin omvandlas till rörelseenergi. Alla atomer som finns i ett material vibrerar. Det upplever vi som värme.
Energiprincipen:
Energi kan aldrig förbrukas, utan bara omvandlas från en form till en annan. T.ex. från lägesenergi, till rörelseenergi, till värme. All energi vi har kommer från solen, undantag är kärnkraft.
Energikvalitet:
Energins kvalitet varierar mellan olika energiformer. Elektrisk energi och vattnets rörelseenergi har hög kvalitet. Värme från motorer och spisar som sprids är svårutnyttjad energi, låg kvalitet. Den energi som vi använder är också av låg kvalitet. Omvandlas till ”spillvärme” som sprids i vatten och luft som inte kan utnyttjas.
Verkningsgrad:
30% av energiinnehållet i bensin används för att driva bilen framåt. Resten omvandlas till värme. Verkningsgraden är alltså 30%. Används kol för uppvärmning i ett vanligt hus tar nästan all värmeenergi tillvara.
Energienheter:
Kemisk bunden energi mäts i joule. Vid mat används kalori, kcal. Elektrisk energi mäts i wattsekund/wattimme, Ws/Wh. I hushållet används kilowattimmar, kWh. 1 kWh= 1000 Wh. Krafter mäts i newtonmeter, Nm.

Energi från solen
Solens kärna består av 75% väte och 25% helium. Efter 5 miljarder år senare har dessa värden minskat. Sammanslagning av atomkärnor kallas för fusion= solens energi.
Massa blir energi
Albert Einstein formulerade sambandet mellan energi och massa på 1900-talets början.
Formeln säger att den energi som bildas under en kärnreaktion är massan som förloras multiplicerad med ljusets hastighet i kvadrat. Det behövs endast lite massa.
Energi som når jorden
Mycket av energin som når jorden omvandlas till värme eller avdunstar vatten. Jämfört med Sverige så får länderna runt ekvatorn dubbelt så mycket solenergi per kvadratmeter. Där faller solstrålarna vinkelrätt mot jordytan och fördelas inte över ett lika stort område. Det påverkar klimatet.
Fotosyntes (sker på dagen)
De gröna växterna och algerna kan kallas livets solfångare. De innehåller klorofyll som gör det möjligt att fånga upp solenergi. Men förutom solenergi så behöver växten även vatten från marken som sugs upp av växternas rötter och koldioxid som finns i luften. Eftersom vatten och koldioxid har så mycket syre så blir det ett överskott som växten andas ut.
Av de här ingredienserna skapar växterna druvsocker och syrgas.
Växter kan omvandla druvsocker till rörsocker, cellulosa, fett och protein. Dessa kan lagras eller användas som byggstenar när växterna växer. Djuren måste äta dessa näringsämnen.
Foto= ljus, Syntes= sammansättning.
Solenergi + koldioxid + vatten à druvsocker + syre

Cellandning (sker på natten)
Djur, människor, svampar och bakterier saknar klorofyll och kan därför inte ta upp energi direkt från solen. Vi är beroende av kemiskt bunden energi. Socker och de andra energirika näringsämnena som vi äter fördelas med blodets hjälp i kroppens olika celler. Där pågår cellandning som är en sorts förbränning av den energirika näringen. Syre krävs för att hålla igång förbränningen samt att andas med. Cellandning är en omvänd fotosyntes och pågår hos alla organismer. Växterna har cellandning för att utnyttja energin som de lagrat under dagen genom fotosyntesen. Växterna måste producera ett överskott av socker på dagarna så att de har kvar tillräckligt med bränsle på nätterna.
Växter ger ifrån sig syre, djur ger ifrån sig koldioxid = beroende av varandra.
Druvsocker + syre à koldioxid + vatten + energi
      
                     

Luftens sammansättning
Djur, svampar och bakterier har bara cellandning och är stora förbrukare av luftens syre. Ca. 21 % av luften är syrgas, 78 % kväve och 0,035 % är koldioxid. Tack vare att koldioxiden nybildas genom cellandning, så tar den inte slut. 
På senare år har koldioxidhalten ökat, p.g.a. förbränningen av fossila bränslen såsom kol eller olja. Detta är ett miljöhot!
Livets villkor
Alla levande organismer har gemensamt:
1. De består av levande enheter som kallas celler.
2. De kan föröka sig. (nya föds, gamla dör)
3. De innehåller aktiva DNA-molekyler. (överför information mellan generationerna)
4. De behöver energi. (gröna växter har fotosyntes som djuren är beroende av)
5. De andas.(Djur tar upp syre från växterna)
6. De behöver byggnadsmaterial.(vatten, koldioxid, närsalter är byggstenar)
7. Många har egen rörelseförmåga.(djur förflyttar sig, växter vrider sig mot solen)
Ekosystem
Alla levande varelser som finns inom ett visst område bildar ett ekologiskt system= ekosystem. Invånarna i ekosystemet påverkar varandra och det finns samspel mellan organismer och miljöfaktorer (ljus, vind, temperatur, nederbörd). En granskog kan ses som ett ekosystem där växter äts av sorkar, harar och älgar. När växter och djur dör tar svampar och bakterier (nedbrytare) hand om det. De sönderdelar det döda så att mineralämnen frigörs och kan återanvändas i nya levande ting.
Ekosystem kan vara mycket små och begränsa undersökningen av livet och miljön till en stubbe eller en komocka. Hela jorden kan också betraktas som ett ekosystem där miljön och organismerna samverkar.
Ekosystemets innehåll
Alla individer inom samma art i ett ekosystem bildar tillsammans en population. Ibland talar man om växt- och djursamhället inom ett ekosystem.

                            Miljöfaktorer
*ljus    * temperatur    *vind    *nederbörd    *berggrunden     *tillgång till mineraler  

 


Växtsamhälle
*Population
 

Djursamhälle
*Population

 

 



Bakterier och nedbrytare

         





 

 

 

 

 

 

                                                                                       

Vem äter vem?
Näringskedjor= organismer är beroende av varandra som föda. Alla näringskedjor inleds med gröna växter eller alger. De innehåller klorofyll och kallas producenter eftersom de producerar energirik näring med hjälp av solenergi. Djuren som äter kallas för konsumenter.
De djur som saknar naturliga fiender kallas toppkonsumenter.
I ett ekosystem ingår en ”väv” av många olika näringskedjor. Det kallas för näringsväv.
  à    à    à 
Nässla                         Larv                              Liten fågel           Hök
PRODUCENT         FÖRSTAHANDS-         ANDRAHANDS-     TOPPKONSUMENT
                                KONSUMENT             KONSUMENT
Cirkulerande ämnen
När växter bygger kolhydrater förbrukas koldioxid och vatten medans syrgas bildas. Under djurens cellandning går reaktionen åt motsatt håll. Genom de båda pågående processerna så tar aldrig koldioxid, vatten eller syrgas slut. Allt levande behöver mineraler och när mineralämnena sugs upp från marken av växtens rötter så kan djuret äta växten och få i sig byggstenar. Växter och djur som dör blir näring åt nedbrytarna. Då frigörs mineralämnen till marken och nya växter kan suga upp det.
Mineralämnen som gödning
Växter är i stort behov av kväve, fosfor och kalium. Många andra mineralämnen behövs ytterst lite och kallas för mikroämnen. Magnesium som ingår i klorofyll är ett sådant ämne.
Eftersom övriga mineralämnen finns i överskott räcker det med extra tillskott av det begränsade ämnet för att produktionen ska öka. I många ekosystem är det kväve, fosfor och kalium som är begränsande. Inom jordbruket sprids därför handelsgödsel som kallas NPK.
Flödande energi
Enligt naturlagen ”energiprincipen” så kan energi aldrig förbrukas. Den kan bara omvandlas från en form till en annan.
Ekosystemet är beroende av solen som energikälla. Organismer som innehåller klorofyll har förmågan att omvandla synligt ljus till kemisk bunden energi. Det innebär att energin lagras i sockermolekyler och i annan energirik näring. Den kemiskt bundna energin överförs från organism till organism genom ekosystemets näringskedjor. Det är vid cellandningen som energin frigörs. En del av energin omvandlas till rörelseenergi, en del samlas i andra celler. Under cellernas arbete omvandlas energin till värme och sprids till omgivningen och sen till atmosfären. Till skillnad från ämnen som cirkulerar i ett ekosystem säger man att energin flödar genom ekosystemet.
10% av födan ger tillväxt
Endast 10% av den energirika näringen som ingår i växtätarnas föda blir över och kan  lagras i växtätarnas kroppar. Den mängd näring får alltså rovdjuren. 90% av energin går bort i varje led i en näringskedja.
Energipyramiden
Energimängden minskar från producenterna och uppåt mot toppkonsumenten. Om människorna bara vill äta laxar och gäddor (3e handskonsumenter) från en sjö så får bara några få mat, men om människor även skulle utnyttja någon av de lägre nivåerna så skulle fler kunna bli mätta. För att bota världssvälten så borde man ha fler näringsnivåer. Det är alltså inte nödvändigt att mala fisk till fiskmjöl och mata kycklingar med det.
Vattnets kretslopp
71% av jordens yta täcks med hav och ändå är vattentillgångarna begränsade. 98% är saltvatten och 2% är sötvatten, oftast från glaciärer och is. Annras kommer vattnet från grundvatten i marken.  65% av människan består av vatten.
Avdunstningen är störst från haven och det är endast vattnet som avdunstar, saltet stannar kvar i haven. Vattenångan sprids sedan genom vindarna och när vattenångan kommer upp på högre höjder, kyls den ner och kondenseras till små vattendroppar. Det blir regn eller snö. En del av nederbörden når marken och samlas som ytvatten i sjöar. Annat vatten tränger ner i marken och blir grundvatten. Förr eller senare rinner de båda ut i haven.


Kolets kretslopp
Grundämnet kol © finns i många kemiska föreningar i naturen. I luften finns gasen koldioxid. Kol ingår i alla levande varelser. Kolatomerna utgör stommen för fett, socker och protein. När växter och djur cellandas frigörs koldioxid. Koldioxid omvandlar havets alger och tas upp av träd under fotosyntesen. I syrefattigt vatten så arbetar bakterier och nedbrytare långsamt och när de lagras länge på botten så packas de ihop under hårt tryck och bildar stenkol, olja eller naturgas= fossila bränslen. De har lagrats under miljoner år och när vi eldar upp det så frigörs CO2 och ökar jordens medeltemp= växthuseffekten= ett hot.
Många levande varelser binder kol genom att bilda kalk. Kalkstenar finns på havets botten och på Gotland som raukar.

Kvävets kretslopp
Allt levande behöver kväve för att bilda protein och DNA. Växter på land tar lättast upp kväve genom nitratjoner . Växter som har brist på kväve växer långsamt och bladen blir gula. Nitratjonerna har en central plats i kretsloppet och det är bakterier som ser till att jonerna förnyas.
1. Naturlig kvävefixering
78% av luften är kvävgas ( ) Vanliga människor tar inte upp den gasen utan det gör bara bakterier. De binder (fixerar) luftens kväve i kemiska föreningar så att nitratjoner kan bildas. Dessa bakterier kallas för kvävefixerare. Marken är full av nitratjoner. Många blågröna bakterier bidrar också med kvävefixering. Risfält i Asien har många blågröna bakterier och behöver aldrig tillsätta någon gödning.
2. Människan sprider kvävehaltig gödning
Numera hjälper människan till med kvävefixering. I samband med förbränning i bilmotorer reagerar syret med kväve och bildar kväveoxid( ). När kväveoxiderna förenas med vatten bildas salpetersyra( ). Det bidrar till försurning och övergödning. Spridningen av handelsgödsel inom jordbruket bidrar också till ökad mängd av kvävehaltiga gödningsämnen.
3. Återbildning av kvävgas
Det finns bakterier(denitrifikationsbakterier) som omvandlar nitratjoner till kvävgas. De kan leva i våtmarker där det är ont om syrgas. Istället tar de syret som finns i nitratjonerna. Det motverkar övergödning.
4. Växternas och djurens kväve
Växter använder kvävet för att bilda protein. Djuren övertar kvävet när de äter växten. När döda växter sönderdelas av bakterier frigörs kvävet i form av ammoniak( ).  I naturen finns även bakterier(nitrifikation) som utvinner energi genom att omvandla ammoniak till nitratjoner.
Klimat och ekosystem:
Vind har en torkande inverkan och växter blir inte lika högvuxna på blåsiga ställen. Ljus behövs för växternas fotosyntes. När det är kallt ute behöver djur förbränna mer energirik näring enbart för att hålla värmen. De blir extra känsliga på vintern. Alla växter och djur är beroende av vatten.
Sveriges växtregioner:
I Sverige har vi 5 olika växtregioner.
*Kalfjället- snöfall, 5 grader, artfattigt, mossor och lavar.
*Fjällbjörkskogen- björkar.
*Norra barrskogsregionen- gran och tall. Ingår i taigan.
*Södra barrskogsregionen- mer lövträd, ek, ask, lind.
*Södra lövskogsregionen- bokskogar, lövskogar.
Skogen kom till Sverige:
Efter inlandsisen lämnade Sverige så blottades ett moränlandskap med lavar som växte på sten. Snart kom mossor, ris och örter. Asp och björk bildade småskogar. När klimatet blev varmare och torrare kom tallen och andra lövträd. Bara för 3000 år sedan kom de första granarna norr ifrån.
Förna och humus:
De lager av döda växter som samlas på marken kallas förna. I förnan är materialet inte ännu söndermalt så man kan se vilka djur som finns där. Maskar, svampar och bakterier sönderdelar förnan till humus. Nedbrytningen har gått så långt så man inte längre ser vad det är för något. Längre ner i marken hittar man opåverkad mineraljord, t.ex. morän. Mineraljorden härstammar från berggrunden.
Jordmån:
Jordmån= det översta markskiktet i en skog som påverkas av klimatet.
Om man gräver en grop för att undersöka jordmånen kan man se hur marken förändras med djupet. I Sverige dominerar mest brunjord i lövskogar och podsol i barrskogar. Det sista lagret är opåverkad mineraljord. 

Brunjord och lövskog:
Brunjord behöver kalk (högt pH), varmt klimat för att kunna utvecklas. Jorden finns mest i södra och mellersta Sverige. Här finns lövskog och jordbruksmark. I brunjordar finns det gott om daggmaskar och bakterier(nedbrytare). Eftersom maskarna är så effektiva hinner förnan aldrig bli så tjockt. De mineraler som finns där frigörs snabbt och kan utnyttjas av andra växter. En blandning av humus och mineraljord kallas mull.
Podsol och barrskog:
När barr faller ner till marken och bryts ner frigörs syror. Det blir lågt pH och inga bakterier klarar av att leva där. Svampar tar hand om nedbrytningen. I humuslagret går nedbrytningen långsamt och det finns djur- och växtdelar som legat i flera år utan att sönderdelats. Mineralämnena har svårt att frigöra sig. Regnvatten som når marken försuras i kontakt med barr, när den passerar förnan och humuslagret. Surt vatten tar bort mineralämnen och marken lakas ur. Järn och aluminium försvinner och jordskiktet får en askgrå färg som kallas blekjord. Lite längre ner fastnar järnpartiklarna och färgar jorden röd. Kallas för rostjord. Under den finns den opåverkade mineraljorden. Podsol är Sveriges vanligaste jordmån och utnyttjas främst till skogsbruk.
Urskog:
Skogar som har vuxit och föryngrat sig själva utan påverkan från människor kallas urskogar. Här finns träd i alla åldrar. I de riktigt gamla träden bor ugglor. De träden är viktiga för lavar och mossor. När gamla träd dör skapas gläntor där solljuset når marken. Då finns det plats för örter. De döda träden ligger kvar på marken tills de förmultnar och blir livsrum för många smådjur. I urskogarna finns det plats för massa olika djur- och växtarter.
Kulturskog:
Nästan all skog i Sverige är kulturskog som har påverkats av skogsbruk under århundraden. Förr så avverkade man några av skogens bästa träd. I gläntorna som uppstod fick unga träd chans att växa upp. Detta skogsbruk, blädning, gjorde så att skogarna hade många växt- och djurarter.
Inom det moderna skogsbruket kan stora ytor kalavverkas och ny skog planteras. På så sätt skapas skogar med ett enda träslag. Nackdelen är att skogarna tappar mångfalden, fördelen är att samma art kan lättare avverkas. Att skogsbruket blev mer hänsynsfullt under 1990-talet är främst ett resultat av miljörörelsens arbete. Man ville föra mer ekologiskt anpassat skogsbruk.

Marken innehåller kalt och har högt pH
*blåsippa    *orkidé

Indikatorväxter:

Marken har god tillgång på kväve
*hallon   *nässla   *mjölkört

Marken är näringsrik och fuktig
*älgört   *hundäxing

Marken är näringsfattig, lågt pH
*blåbär   *lingon   *ljung

 

 

 

 

Sjön som ekosystem, kompensationsnivån:
Sverige har 100 000 sjöar. Vattnet härstammar från nederbörd. För att växter och alger ska överleva måste deras fotosyntes ge mer energirik näring än vad som åtgår under växternas och algernas cellandning. För detta krävs ljus. Det vattendjup i sjöar och hav där det blir för mörkt kallas kompensationsnivån. Under denna nivå klarar sig bara bakterier och djur. Deras föda är plankton som regnar ner mot bottnen. Eftersom det inte förekommer någon fotosyntes under kompensationsnivån bildas inget syre på de djupa bottnarna. Däremot förbrukar bakterierna syre. Om bottnarna inte får tillräckligt med syre så dör fiskar och djur och bakterier som inte andas tar över verksamheten. Dessa avger giftigt svavelväte som luktar ruttna ägg. Risken för syrebrist är störst på vintern då sjöarna täcks av is och algerna producerar lite syre. Det är viktigt för livet i sjön att syret transporteras ner och att mineralämnena förs upp av vattenströmmarna.
Insjöns tre zoner, Strandzonen:
Mycket växtliv eftersom växterna når upp över kompensationsnivån. Det finns övervattensväxter t.ex. vass, flytbladsväxter ex. näckrosor och undervattensväxter t.ex. Ålnate.
Djupbottenzonen:
Zonen ligger under kompensationsnivån och saknar växter och alger. Här finns fjädermyggslarver som kan ta upp och binda mycket syre.
Det fria vattnet:
Här finns planktonalger, djurplankton och fiskar.
Mineralämnen från omgivningen:
Om en sjö omges av barrskog med podsol får sjön lågt pH. Sjön blir näringsfattig (oligotrof). En sjö som omges av lövskog med brunjord får högt pH och mycket mineralämnen. Sjön blir näringsrik(eutrof).
Näringsfattiga sjöar:
Många sjöar i Sverige är näringsfattiga. Notblomster förekommer enbart i näringsfattiga sjöar och det avslöjar näringsfattigt vatten. Sjöarna är även planktonfattiga = stort siktdjup. Att siktdjupet är stort innebär att kompensationsnivån är långt ner. Vattnet i många näringsfattiga sjöar färgar brunt av humusämnen från podsoljordarnas skikt. Ämnena samlas på bottnen i form av dy.
Näringsrika sjöar:
Näringsrika sjöar är belägna på lerslätterna vid åkermark eller lövskog. Den näringsrika miljön gynnar sjöarnas växtlighet. Bladvass växter här. I den näringsrika sjön finns också blågröna bakterier, plankton och djurplankton. Eftersom det är planktonrikt har sjön ett litet siktdjup. Under sommaren är det ofta algblomning. Växtdelar och plankton samlas på botten i form av gyttja. Den är föda åt bakterier och nedbrytare. Eftersom det bildas så mycket gyttja finns det också gott om aktiva nedbrytare som förbrukar syre under kompensationsnivån. Extra stor risk för syrebrist! Gödsling av åkermark göder också sjöarna. Mineralämnen tillförs med avloppsvatten från hushåll och biltrafiken. På grund av markens kalkinnehåll brukar pH vara högt (7-8). Det gynnar snäckor, musslor och andra djur med kalkskal. Tack vare kalken är näringsrika sjöar mindre försurningskänsliga än näringsfattiga sjöar. Näringsrika sjöar har ett rikt fågelliv eftersom det finns mycket vass som de kan skydda sig i.
Havet som ekosystem:
Oceanvattnet innehåller 35 % salt. Det vanligaste saltet är natriumkloridà koksalt. Algerna badar i en lagom saltmängd, det är främst tillgång på ljus som begränsar algernas tillväxt. I världshaven är kompensationsnivån några 100 m och i kustområden fungerar fotosyntesen inte på 10-20 m djup.
Östersjön, ett brackvatten hav:
Saltvatten är salthalt över 30% och sötvatten är mindre än 0,5%. Vattnet däremellan kallas bräckt. Östersjön är ett sånt hav. Sötvatten kommer från älvar och späder saltvattnet. Endast västkusten har saltvatten.
Osmos:
Toffeldjur som lever i sötvatten behöver mer lösta salter inuti cellerna än vattnet runtomkring har. Det vill naturen ändra på. * En del av salterna lämnar cellerna, eller * Vatten tränger in i cellerna och späder salterna i cellplasman. *Små vattenmolekyler kan passera fritt genom cellmembran. Vattentransport genom cellmembran kallas osmos. (Salt stannar kvar.)
Östersjöns brackvattenhav stressar invandrare från Atlanten:
Flertalet alger och djur har invandrat från Atlanten och flyttat från salt till bräckt hav. Det är svårt för dem för att de ska klara av att leva måste de ägna mycket mer energi för att pumpa vatten från sina celler. De blir då mindre till växten i Östersjön än på västkusten. Bara en del djur kan överleva stressen i Östersjön.
Blåmusslor är vanliga i Östersjön:
Blåmusslor är det vanligaste bottendjuret. Det är för att deras fiender sjöstjärnor och strandkrabbor inte finns i Östersjön.
Östersjöns skogar av blåstång:
Blåstång kan leva på låg salthalt. Den är mycket viktig i havet eftersom den erbjuder andra djur lämplig livsmiljö. Den trådformiga algen brunslick kan innehålla hundratals smådjur och fiskar. Djuren kan inte äta blåstången utan äter plankton istället.
Ljuset och algerna:
Solljus innehåller ljus av olika våglängder med en vis färg. Blåa och gröna når längre ner än röda. För att kunna utnyttja ljusenergi måste organismerna innehålla klorofyll. Gröna alger högst upp, sedan brunalger och längre ner mot botten röda.
Planktonalger:
Planktonalgeràdjurplanktonàfiskar.
Planktonalger finns nära ytan och är havets viktigaste producenter. Planktonalger bildar en stor del av syret. Kiselalger och pansarflagellater är de vanligaste. Kiselalgers skal består av kisel. När de dör sjunker skalet. Det gör till polermedel. Pansarflagellater har ett pansar av cellulosa.
De djupa mjukbottnarna:
Havets djupaste bottnar är täckta av slam och sediment om lagra under 1000 tals år. Organismer som lever i mörka mjukbottnar är beroende av den energirika näring som bildas av planktonalgerna. Döda djurrester ramlar ner mot djupet. Förutom bakterier finn det även ormstjärnor som nedbrytare.
Språngskikt och syrefattig botten:
Det salta vattnet är tyngre än det söta. När man mäter salthalten på olika djup märker man att ändringen tar ett språng på 15-20 m djup. Där finns ett språngskikt. (Saltare vatten på botten). Det söta vattnet på ytan syresätts mer. På botten lever nedbrytare som är beroende av döda djurrester. Nedbrytarnas cellandning förbrukar syre. Det leder till syrebrist på botten.

 

 

 

 


Vatten omsätts långsamt Vattnet på botten är beroende av att bytas ut med friskt, saltvatten från Atlanten. Det sker vid Öresund. Där är det grunt så endast sötvatten kommer in. Vid lågtryck kan saltvatten strömma in. Det tar ca. 30 år att få allt vatten utbytt. Vattnets låga temperatur gör nedbrytningen mer långsam.
Störningskänsligt hav:
Syrebrist, låg vattenomsättning, låg temperatur och brackvatten är stressande faktorer. Östersjön är världens känsligaste hav. Övergödning, oljeutsläpp och miljögifter ger snabbt konsekvenser. 85 miljoner människor bor runt Östersjön.
Människan göder Östersjön:
När alger växer och förökar sig behöver de mineralämnen. Kväve och fosfor tar slut först. Jordbruket lämnar ett stort bidrag till övergödning. Handelsgödsel ger kväve och fosfor till sjön. Trafiken orsakar övergödning via kväveoxiderna i avgaserna som reagerar med vatten i atmosfären och bildar salpetersyra (HNO3) den syran reagerar förr eller senare över land och sprider nitratjoner (No-3) som orsakar kvävehaltig övergödning. Hushåll och industrier släpper ut avloppsvatten. Skogsindustrin kallavverkar skog och gör att marken urlakas.
Ökad produktion och syrebrist:
Mycket mineralämnen medför mycket planktonalger. Det gör att fler döda organismer sjunker till botten och ger mat till nedbrytarna som då förbrukar mer syre à Brist på sure. Då överlever endast vissa bakterier som är oberoende av andras syre. De avger svavelväte som gör att det luktar ägg.
Blåstången påverkas:
Blåstången är en flerårig brunalg om lever på 0,5-8 m djup. Det tar lång tid att ta upp mineralämnen. Trådalger som växter på blåstången tar upp mineraler under den varma årstiden. När det är övergött kan trådalgerna ta upp näring hela tiden. Då drabbas snäckor och andra smådjur som måste söka mat i ”skogarna”. Till hösten lossnar trådalgerna och smådjur får inget skydd.
Blåmusslor och ejdrar:
De lever på djupa bottnar. De fångar plankton och döda partiklar. De filtrerar vattnet. Övergödning gör att musslorna får extra mycket matàökning av musslor. Ejdrar lever på blåmusslor. De dyker ner på 10 m djup och sväljer sedan musslorna hela.
Torskägg drabbas av syrebrist:
Torsken är en fisk som invandrat och anpassat sig till det bräckta havet. Fisken klarar sig bra, men äggen får det svårare. De behöver 12-17% salt, annars sjunker äggen och kan inte kläckas. På 70 m djup kan torsken klara av att föröka sig, men där är det syrebrist och svavelväte som distraherar fortplantningen. För att den ska fungera måste Österjöns vatten bytas ut ibland och låta saltvatten strömma in. Detta sker oregelbundet, så därför varierar fiskarna också.
En strimma av hopp:
Länderna runt Östersjön måste samarbeta för att det gemensamma havet ska bli renare. Helsingforskonventionen är ett avtal om skydd av havsmiljön i Östersjön. Länderna måste enas om vissa mål för att begränsa gödslande utsläpp och miljögifter. Man försöker bygga många reningsverk. Skogsbruk och trafik är svårare. Pcb, Ddt, tungmetaller drabbar östersjön. Gifterna har dock minskat sedan 1970-talet.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
bloglovin LINDSHE-Svart bälte i shopping!- -